Det finns något befriande med att inte veta vad som ska hända härnäst. Att bara luta sig tillbaka och låta ögonblicket ta över. Så är det med improvisationsteater. Den finns över hela Stockholm, men det är först på senare år jag verkligen har börjat uppskatta den. Och det är en upplevelse som slår det mesta.
Till skillnad från klassisk teater, där allt är skrivet i förväg, är varje föreställning unik. Skådespelarna kliver ut på scen utan manus. De bygger scener, karaktärer och handling tillsammans med publiken. Det är nerv, tempo och fullständig närvaro. Inget kan tas om, inget kan planeras. Allt händer i stunden.
En kväll fylld av oväntade vändningar
Senast jag var på en föreställning var på en liten scen på Södermalm. Rummet var enkelt, publiken nära. Det blev snabbt tydligt att ingen där inne visste vad som väntade – inte ens de på scen. Just det skapade en spänning som hängde i luften från första replik.
Det började med en publikfråga: ”Ge oss ett yrke!” Någon ropade ”ballongförsäljare”. På några sekunder var vi mitt i en scen på ett tivoli där en förvirrad försäljare brottades med heliumtankar och kärleksbekymmer. Det var fullkomligt galet – och otroligt roligt.
Improvisation handlar inte bara om skämt. Det kan också bli oväntat rörande. En annan scen den kvällen skildrade två äldre systrar som försökte laga en trasig relation. Det var vackert, drabbande och samtidigt fyllt av humor.
Man går därifrån med känslan av att ha fått vara med om något helt eget. Något som aldrig kommer upprepas.
Ett kulturliv som vågar leka
Stockholm är en stad med många ansikten. Konserthus, museum, gallerier – men improvisationsteatern har en egen plats. Den drar till sig människor som gillar spontanitet, skratt och lekfullhet. Det är kultur i rörelse.
Flera grupper erbjuder också kurser för nybörjare. Jag har själv funderat på att prova. Inte för att stå på scen, men för att släppa på kontrollen lite. Få skratta mer, våga mer, leva lite mer i nuet.
Improvisationsteater i Stockholm är en kulturscen som känns både levande och jordnära. Den kräver varken kostym eller förkunskap. Bara ett öppet sinne. Och kanske ett skratt eller två som man inte visste att man hade i sig.